Som nævnt igår, var det lummert hele dagen. Det lugtede virkelig af tordenvejr, men intet skete - jeg er ved at sige "som det plejer" og "typisk". Men lidt over 2 i nat, blev jeg vækket af nogle enorme drøn. Fattede slet ikke hvad der skete omkring mig, før et stort blink og efterfølgende brag fik mig på ret køl. Udenfor lynede det rigtigt meget. Et stort tordenvejr var gået i land SØ for mig og var på vej lige henover. Eftersom hovedparten af uvejret stadig lå over vand, var det nogle mægtige trykbølger vi kunne høre. Torden over vand, er langt federe end over land. Jeg har købt mig et nyt kamera for et par uger siden og har glædet mig til at teste det til tordenvejr. Ikke at jeg tvivlede på det virkede, men der er lige det med alle de forskellige indstillinger - for der er MANGE! Lige så mange, at jeg ikke fik de første 10 lynnedslag ordentligt med på billede. De var alt for overbelyste, så jeg måtte lige finde andre funktioner og så gik det bedre. Det var ellers surt, for mindst 10 gange slog lynet ned tæt på og ville være blevet kanonbilleder, men så sidder de på nethinden istedet. Det første ordentlige tordenvejr - tak tak! Det var en oplevelse!   Det var lummert og ikke særligt tiltalende fiskevejr, for den med hang til kysten... i dette "tilfælde" mig. Men eftersom min bådflygtningekollega Kenn Winther, i modsætning til mig rent faktisk har en båd, så var en tur langs Sydkysten tiltalende. Tanken om at ligge ude for revene og fiske tændte mig virkelig. Da jeg kom ned til bådpladsen blev jeg mødt at tåge og Hr. Winther som var ved at pakke det sidste i kabinen. Jeg må indrømme at jeg som landkrabbe ikke er så glad ved tanken om at skulle ud i tåge, men kaptajnen forsikrede mig at vi ikke forlod landet visuelt. Som sagt så gjort, og vel ude begyndte tågen også at lette, heldigvis. I de første par kast skete ingenting, men pludselig kom en havørred meget nysgerrigt efter mit blink. Den huggede flere gange og vendte lige foran os. Det var godt nok et andet syn, end når man står på kysten - jeg kunne helt tydeligt se den nøddebrune ryg på fisken over den mørke bund. Hornene behøver jeg snart ikke omtale mere, vel? De var der i rigelige mængder og lader ikke til at forsvinde foreløbig. Jeg havde håbet lidt at de bare forsvandt som tågen gjorde det idag, men nej nej... de var overalt og huggede som de plejede også på alt. Dvs. der var en undtagelse hos Kaptajn Winther, idet han over hele dagen kun fik 2 hug og et horn med sin Coastwobler. Om hans wobler så også skyr havørred ved vi ikke. Men det må en gentagelse finde ud af. Jeg var meget overrasket over at bunden ud for flere af de rev jeg plejer at fiske på, er ualmindeligt kedelig. Jeg ved ikke om jeg havde forventet store dybdeforskelle, rev og kæmpesten mv., men jeg havde ikke forventet helt flad bund uden afvigelser, som tilfældet var. Videre granskning af kysten må ske henover sommeren. En tur langt til havs, et sats på lidt torsk gav intet resultat. Igen var dybden kun 10-13 mtr. langt fra land og igen havde jeg nok forventet noget mere. Men hvorom alting er, så fik jeg endelig sejlet på Sydkysten og selvom der var fyldt med horn og jeg kun havde en havørred mere efter, inde ved land igen, så var det fedt at være ude og prøve noget andet. Gentagelse følger, næste gang med flere fisk - altså havørred. Vel i land, kunne landkrabben konstatere sø-ben og at lummervarmen ikke føltes over vand. Tordensæsonen er på vej!   I søndags var vandet 15 gr. varmt. Eftersom vejret ikke blev dårligere frem til idag, var det ikke uventet at temperaturen havde fået et par nøk opad. Alligevel troede jeg at strømmen og eventuelle vandskift nok skulle bringe temperaturen ned. Men der stod 17 gr. på mit termometer, da jeg efter en times fiskeri ingen havørred havde mødt. Det eneste der markerede hvert kast, var hornfisk og atter hornfisk. De huggede og gjorde ved, så jeg overvejede at tage hjem efter den første time, men blev stædigt ved. Hornfiskene forsvandt også mere eller mindre ved 21.30 tiden, men de er aldrig længere væk end man lige kan kroge et par stykker i ryggen. Stol trygt på det! Så min aften gik med at vikle horn ud af line og krog. En havørred skulle bare hugge, så ville jeg blive - desuden så det virkeligt lækkert ud på kysten - men der skete ikke andet end at jeg jokkede på en stor fladfisk, der efterfølgende forskrækket svømmede ind i mit ben og gav mig et chok. Jeg gik op og sad på stranden og spejdede efter fisk i 20 minutter, inden jeg gav op og kørte hjem.   Så startede det virkelige liv igen. Slut med lang ferie, tilfældige fridage og fiskeri når jeg ville. Ind med vuggestue, børnesygdomme i alle former og farver (?) og nyt arbejde. Fiskeriet? Ja, det har lidt de sidste par uger og der var efterhånden kommet synlige abstinenser frem, så det var med et stort smil på læben, da jeg igen kunne betræde Sydkysten. Nu er der måske nogle der har læst lidt i dagbogen og kender mit (k)ærlige forhold til hornfisken... de har så afholdt mig helt fra at fiske - men nu, i dag, i aften... nu skulle det være! Altså fiskeri efter havørred, naturligvis! Vandet lå hen i en svag sydøsten vind og der var masser af strømkanter langs kysten. Det så bare hamrende fedt ud! Enkelte strømkanter havde desværre en masse tang med, som klistrede til blinket, men kunne man kaste udover dem, eller langs med dem, så var det hurtigt løst. Strømmen i sig, sørgede også for videre transport og så var der kun lige hugget der manglede. Og de kom da også, men desværre ikke fra de rigtige fisk. Man kan så sige at jeg ikke gik amok, idet hornene trods alt kun fulgte efter og huggede meget svagt. Faktisk fangede jeg ikke en eneste på ærlig vis, men krogede kun en i ryggen inden det rigtige hug kom. Det var et riffelskud uden lige, efter at have været vant til de lede horn. Havørreden var omkring de 40 cm. og i det flotteste sølvblanke skrud. Pyt med størrelsen, nu var der rigtige fisk inde, og jeg var et stort smil - Kasper Mühlbach der var kommet forbi, syntes også det var rart at vide at vi faktisk havde mulighed til andre fisk igen. Desværre gik aftenen ikke som vores fiskefantasier havde planlagt, men det var simpelthen så fedt at være ude igen og så høre nattergalen hyle i baggrunden. Yderligere et horn fik ved 23 tiden min krog at mærke, da jeg spinnede ind over den og udover et par følgere, som jeg ikke kun se hvad var, skete der ikke mere - men jeg tror på fiskeriet igen, hvis ikke det gode vejr fortsætter alt for længe til. Vandet var nemlig 15 grader varmt, allerede nu.  
Ambulans eller fiska? Du hamnar där förr eller senare. Det skall skrytas och jämföras, ödmjukt eller inte. Det börjar i tidig ålder och håller på livet ut. Du sitter med killarna på arbete, vid fiskevattnet, i bastun eller på puben. Kolla här, det fick jag när trillade ner från en byggställning. Fy fasiken vad det gjorde ont. Vandrar vidare till näste man, kolla här då, detta sår fick sys ihop med femton stygn och läkaren verkade bara ha tjocka stoppnålar att sy med! Inget mot detta, fyller någon annan i, bröt benet på 5 ställen fick tre revben intryckta och fick ligga med dropp i 14 dagar. Så kan det fortsätta i flera timmar. Ärr har jag redan en del, inte så många som vissa. Kom aldrig in på den riktiga fiske banan för att vara från Simrishamn. Det är en fiskarstad med traditioner, har under många år haft en stor fiskeflotta. På den tiden under mitten av åttiotalet kunde en bra veckolön för en trålande sillfiskare ge 10-15 tusen kronor. Vilket är mycket pengar för en 16-17 åring. Många var de som efter löning tog den orangegula diesel rälsbussen in till Köpenhamn och Nyhamn, först några bajer och sedan besök hos tattojack eller någon av hans kollegor. Hemma efter en sådan weekend kunde de för all framtid visa upp rosor, tigrar, fjällornas namn, dödskallar osv. Jag har däremot andra ärr som jag aldrig kommer att skämmas för och som kommer att följa med mig resten av livet. Det var nära jag strök med den gången för 27 år sedan! Jag hade fångat en av mina första och största
brunöringar. Den högg på en
Öringen var stor, brun rygg, guldfärgad mage, svarta och röda prickar längs kroppen. Kampen hade varit vild, men snabb. Alldeles för många hade hoppat av eller släppt vid landningen. Denna skulle upp och den kom upp tack vare att det finns möjlighet att kantlanda fisken. Låta den glida på bredsidan genom myntan och liljorna. Drog den minst två meter från ån för att vara absolut säker på att fisken var fångad. Inget onödigt finlir ,den skulle bara upp. Kniven jag stack den med var stor med trädskaft och rakbladsvass. Då visste vi inte vad en preist var för något. Alla fiskar fick ett stick av kniven. Öringen fick ett stick och när jag drog upp kniven så gjordes det också med kraft. Det tog några sekunder innan det började svida vid handleden. Jag hade dragit kniven längs min egen handled och på så vis skurit mig själv. Conny stirrade storögt och med öppen mun och frågade - Gör det ont? - Nä, sa jag och stirrade på handleden. Hjärtat dunkade så att hela kroppen pulserade av fångstiver. Snittet var långt och några millimeter djupt. Handen blev röd efter några sekunder. - Du är rätt vit i ansiktet, sa Conny! - Har du plåster, frågade jag? - Nä, blev svaret. - Det blöder inte så mycket, tröstade Conny. - Inte speciellt, svarade jag, som var helt övertygad att litervis av blod vilken sekund som helst skulle börja spruta ut från såret. Men inget hände. Det fortsatte att svida. Vi tänkte samma sak, tror jag. Det hade tagit en timme att cykla hit. Vi hade precis börjat fiska och troligtvis fanns det fler öringar uppströms. Att cykla hem fanns inte i vår planering. Ambulans eller fortsätta fiska var min idé. - Skall vi fortsätta fiska, frågade Conny? - Klart vi skall, det blöder ju inte så mycket, sa jag. Vi fortsatte, jag vit som en prästkrage i ansiktet och med skrangliga ben. Ett tag tyckte jag mig höra röster. Var det Sankte Pers Änglar som sjöng? Senare hördes ett kraftigt publik rop MÅÅÅÅÅLLL. Byn hade division sex fotbollsmatch, på fotbollsplanen nära ån! Livet fortsatte utan att jag skulle behöva träffa Sankte Per. Resten av dagen blev det bara bättre, färgen återkom till ansiktet och benen blev stadigare. Vi fiskade mot strömmen. Poolerna var små och ån ringlade i fina serpentiner. Högg det inte efter fyra fem kast, snabbt iväg till nästa kastplats. Det gällde att få fiska på orört vatten. Blev man efter så var risken stor att man bara fick veva in sin spinnare. Chansen till hugg på ofiskat vatten var nästa hundra procentigt. Det gällde att komma först, före fiskekompisen. Korkhandtagen blev klibbigt av blod, det kändes slirigt att kasta. Tanken av att vara ett offer med massa blod rinnande längs spöt försvann efter några sekunder. Doppade rulle och spö i ån. Vaskade av korkhandtaget och småsprang till nästa fiskeplats. - Det bloar mindre om du håller handen högt, helst över huvudet, sa Conny. Måste ha sett lustigt ut när jag med en hand över huvudet och fiskespöt i den andra förflyttade mig längs ån. Det kortsnaggade blonda håret skiftade färg. Ett hugg och en vild öring i andra ändan
plockade bort alla jobbiga tankar kring skadan. Hade det funnits en
läkarstation
Flera öringar fångades, ungefär i samma storlek och de var jämt fördelade mellan oss. Vi plurrade bara ett fåtal gånger och med viss vana försökte vi få bort det mesta av vattnet från stövlar, strumpor och byxor. Det gick faktiskt rätt skapligt. Vi slapp ilskna baggar eller tjurar. Ej heller någon ilsken markägare. Vi var egentligen bara rädda för en. En av de äldre fiskekompisarna har med stor inlevelse berättat hur han en gång fått en svärm av markägarens saltbössa. Vi hade till och med fika och saft med oss,
annars hörde det till ovanligheterna att man klarade av att tänka i flera steg.
Vi brukade bara komma till första, att vi vill fiska, nästa steg att upptäcka
att man är törstig och hungrig efter 4 timmars fiske kom allt som oftast
överraskande. Avslutningsvis tog vi några kast under vägbron. Gammelgäddan var
hemma och tog Connys spinnare i ett hugg som lätt kunde ha svalt hans
fiskeväska. De rystningarna som följde gjorde honom nästan sjösjuk. Kampen blev
kort då vi inte var rustade för gäddfiske. Gäddan klippte lätt av
Hemkommen var det inte lönt att sätta på något plåster för såret hade stelnat. Det gick heller inte att få ihop sårytorna. Och chansen att göra om samma misstag är mycket liten. Ett tretton centimeter långt ärr pryder min högra hand och kommer att göra så för alltid. När folk visar sina ärr eller tatueringar så visar jag mitt ärr. Ingen har blivit imponerad hit in tills. Vad bryr jag mig om det, ärret väcker ett trevligt minne av den första stora öringen. Johan Kohnke Märkt för livet, som öringfiskare och blodgivare för säkerhets skull. (Text och foto; Johan Kohnke)    Johan Kohnke har været så venlig at give mig et par artikler at krydre dagbogen med. Netop i denne periode vil der ikke komme så mange opdateringer, ganske enkelt fordi jeg ikke har hverken tid eller mulighed for at komme ud og fiske. Årsagen er simpel: Manglende tid pga. jobskifte. Men fiskedagbog.dk skal selvfølgelig ikke ligge stille hen og dertil kommer Johan´s sjove og velformulerede såvel som velbegrundede og tankeinspirerende artikler yderst belejligt. Nyd dem! |