2007.05.07

Ambulans eller fiska?

Du hamnar där förr eller senare. Det skall skrytas och jämföras, ödmjukt eller inte. Det börjar i tidig ålder och håller på livet ut. Du sitter med killarna på arbete, vid fiskevattnet, i bastun eller på puben. Kolla här, det fick jag när trillade ner från en byggställning. Fy fasiken vad det gjorde ont. Vandrar vidare till näste man, kolla här då, detta sår fick sys ihop med femton stygn och läkaren verkade bara ha tjocka stoppnålar att sy med! Inget mot detta, fyller någon annan i, bröt benet på 5 ställen fick tre revben intryckta och fick ligga med dropp i 14 dagar. Så kan det fortsätta i flera timmar. Ärr har jag redan en del, inte så många som vissa.

Kom aldrig in på den riktiga fiske banan för att vara från Simrishamn. Det är en fiskarstad med traditioner, har under många år haft en stor fiskeflotta.  På den tiden under mitten av åttiotalet kunde en bra veckolön för en trålande sillfiskare ge 10-15 tusen kronor. Vilket är mycket pengar för en 16-17 åring. Många var de som efter löning tog den orangegula diesel rälsbussen in till Köpenhamn och Nyhamn, först några bajer och sedan besök hos tattojack eller någon av hans kollegor. Hemma efter en sådan weekend kunde de för all framtid visa upp rosor, tigrar, fjällornas namn, dödskallar osv.

Jag har däremot andra ärr som jag aldrig kommer att skämmas för och som kommer att följa med mig resten av livet. Det var nära jag strök med den gången för 27 år sedan!  

Jag hade fångat en av mina första och största brunöringar. Den högg på en 6 grams guldfärgad Black Bee spinnare.

Öringen var stor, brun rygg, guldfärgad mage, svarta och röda prickar längs kroppen. Kampen hade varit vild, men snabb. Alldeles för många hade hoppat av eller släppt vid landningen. Denna skulle upp och den kom upp tack vare att det finns möjlighet att kantlanda fisken. Låta den glida på bredsidan genom myntan och liljorna. Drog den minst två meter från ån för att vara absolut säker på att fisken var fångad. Inget onödigt finlir ,den skulle bara upp.

Kniven jag stack den med var stor med trädskaft och rakbladsvass. Då visste vi inte vad en preist var för något. Alla fiskar fick ett stick av kniven. Öringen fick ett stick och när jag drog upp kniven så gjordes det också med kraft.

Det tog några sekunder innan det började svida vid handleden. Jag hade dragit kniven längs min egen handled och på så vis skurit mig själv. Conny stirrade storögt och med öppen mun och frågade

- Gör det ont?

- Nä, sa jag och stirrade på handleden. Hjärtat dunkade så att hela kroppen pulserade av fångstiver. Snittet var långt och några millimeter djupt. Handen blev röd efter några sekunder.

- Du är rätt vit i ansiktet, sa Conny!

- Har du plåster, frågade jag?

- Nä, blev svaret.

- Det blöder inte så mycket, tröstade Conny.

- Inte speciellt, svarade jag, som var helt övertygad att litervis av blod vilken sekund som helst skulle börja spruta ut från såret. Men inget hände. Det fortsatte att svida.

Vi tänkte samma sak, tror jag. Det hade tagit en timme att cykla hit. Vi hade precis börjat fiska och troligtvis fanns det fler öringar uppströms. Att cykla hem fanns inte i vår planering.

Ambulans eller fortsätta fiska var min idé.

- Skall vi fortsätta fiska, frågade Conny?

- Klart vi skall, det blöder ju inte så mycket, sa jag.

Vi fortsatte, jag vit som en prästkrage i ansiktet och med skrangliga ben. Ett tag tyckte jag mig höra röster. Var det Sankte Pers Änglar som sjöng? Senare hördes ett kraftigt publik rop MÅÅÅÅÅLLL. Byn hade division sex fotbollsmatch, på fotbollsplanen nära ån! Livet fortsatte utan att jag skulle behöva träffa Sankte Per.

Resten av dagen blev det bara bättre, färgen återkom till ansiktet och benen blev stadigare.

Vi fiskade mot strömmen. Poolerna var små och ån ringlade i fina serpentiner. Högg det inte efter fyra fem kast, snabbt iväg till nästa kastplats. Det gällde att få fiska på orört vatten. Blev man efter så var risken stor att man bara fick veva in sin spinnare. Chansen till hugg på ofiskat vatten var nästa hundra procentigt. Det gällde att komma först, före fiskekompisen.

Korkhandtagen blev klibbigt av blod, det kändes slirigt att kasta. Tanken av att vara ett offer med massa blod rinnande längs spöt försvann efter några sekunder. Doppade rulle och spö i ån. Vaskade av korkhandtaget och småsprang till nästa fiskeplats.

- Det bloar mindre om du håller handen högt, helst över huvudet, sa Conny. Måste ha sett lustigt ut när jag med en hand över huvudet och fiskespöt i den andra förflyttade mig längs ån. Det kortsnaggade blonda håret skiftade färg. 

Ett hugg och en vild öring i andra ändan plockade bort alla jobbiga tankar kring skadan. Hade det funnits en läkarstation 50 meter från ån är jag inte riktigt säker på om jag hade haft tid att uppsöka läkare.   

Flera öringar fångades, ungefär i samma storlek och de var jämt fördelade mellan oss.

Vi plurrade bara ett fåtal gånger och med viss vana försökte vi få bort det mesta av vattnet från stövlar, strumpor och byxor. Det gick faktiskt rätt skapligt. Vi slapp ilskna baggar eller tjurar. Ej heller någon ilsken markägare. Vi var egentligen bara rädda för en. En av de äldre fiskekompisarna har med stor inlevelse berättat hur han en gång fått en svärm av markägarens saltbössa.

Vi hade till och med fika och saft med oss, annars hörde det till ovanligheterna att man klarade av att tänka i flera steg. Vi brukade bara komma till första, att vi vill fiska, nästa steg att upptäcka att man är törstig och hungrig efter 4 timmars fiske kom allt som oftast överraskande. Avslutningsvis tog vi några kast under vägbron. Gammelgäddan var hemma och tog Connys spinnare i ett hugg som lätt kunde ha svalt hans fiskeväska. De rystningarna som följde gjorde honom nästan sjösjuk. Kampen blev kort då vi inte var rustade för gäddfiske. Gäddan klippte lätt av 35 mm linan. Också det kändes bra och normalt. Ingen hade lyckats fånga besten, men många hade haft den på. 

Hemkommen var det inte lönt att sätta på något plåster för såret hade stelnat. Det gick heller inte att få ihop sårytorna. Och chansen att göra om samma misstag är mycket liten. Ett tretton centimeter långt ärr pryder min högra hand och kommer att göra så för alltid. När folk visar sina ärr eller tatueringar så visar jag mitt ärr. Ingen har blivit imponerad hit in tills. Vad bryr jag mig om det, ärret väcker ett trevligt minne av den första stora öringen.   

Märkt för livet, som öringfiskare och blodgivare för säkerhets skull.    

(Text och foto; Johan Kohnke) 

» Maj