2023.01.15 Fångad av en stormvind

Dobbelt inlägg... 

Jag kan var lite nördig i bland. Danska postnummer och registreringsskyltar på bilar är en av grejorna. Och då reg. skylten som tillhörde Javier kom körandes i motsatta körfält, var jag nära att sätta kaffet i halsen. Jag fick vända på bilen och följa efter spansken tillbaka till mitt hus där vi fick ett skratt ut av vårt missförstånd.

Och så stod vi där i öst igen. Det kändes som att vi hade blivit knuffat dit av vinden, som givetvis hade lugnet sig under natten, men som skulle öka igen under dagen för att sluta i storm. Ett snabbt och ilskent lågtryck, som på ett par timmar ville se till att fiske ha ha ha... det kommer förstöras ett par dagar fram! Men där vi var gick det att dra ett par kast, trots att större vågor slog in än under gårddagen. Vi kom fram över dem hala stenerna samtidigt som att vinden gjorde sitt för att styra våra linor dit den ville, men lite trixande med spötoppen i vattnet, strax efter kastet, kunne styra linbågan sådär och kontakten till draget var etableret i rimlig tid. Men det var endast vi som hade kontakt till våra drag - ingen fisk var på plats kändes de som och efter en timme som vågbrytare var de dags för kaffe, snack och byte av plats.

Nähä... Javier hade inget heller känd. Ju, det var besvärligt med sjön som bröt långt ute och ibland kapade kontakten till draget. Ja, troligen var vi långt i från ensamma på kommande platser, då dem låg mer i lä. Många tanker och förslag var framme, under tiden vi styrade kosan vidare i jakten på trofät. Men inte var de så. 2 man på plats på första stopp och dem var till och med på väg tillbaka till bilen med en kommentar om att dem hade fått lite smått och tappat en över måttet.

Smått var oxå så som dagen kunne summeras. Ibland står man i sin egen bubbla. Man blir en fiskemaskin som bara kör och kör. Inte för att man tappar känslan i fisket, glömmer bort naturen eller så, utan... man bara står där och kastar. För min del var anledningen att jag konstant hade vinden som kompis. Den ökte hela tiden och när man är ute under tiden som den ökar, märkar man inte hur belastande det faktisk kan vara. Då jag senare i en paus öppnade backluckan på bilen, satte mig och tog sista kaffet i termosen, insåg jag de. Lugnet. Det var näst intill stilla här och vilken skilland och inte minst njutning. Summeringen landade på 12 öringar. Smått de mesta utöver den första som behagade att hugga precis som vi kom på plats. Drillningen var en besa värdig. Ingen rusningar eller hopp, utan bara en tvär fisk som sakta kunne rullas in och som till min förvåning visade sig vara båda blank och godkänd. Fast ut kom den igen, för det fanns större fisk att brottas med inbillade jag mig. Men ack... det kändes som att ju fler vi fick, ju mindre blev dem och efter pausen gick vi på nya rev, för där att öka mängden men inte gällande storlek. 

Vi landade på en 20 havsöringar totalt. Sicken mängd på en dag i januari, men trots en nöjd känsla i kroppen, var det oxå lite sådär att vi endast trampade runt i dem små. Men inget gnäll, då vi lyckades fiska på denna stormiga dag och det är ju ett nöje i sig!

Og den danske version...

Det stormede. Vi kørte østpå. Vi fangede ikke fisk på første plads. Vi kørte videre. Vi fangede 20 blanke til sidst, men de fleste var små. Vi kørte hjem. Det stormede endnu mere!

Fremover bliver det på dansk igen, så må vi se om ikke vi kan få lidt Øresundsk tilbage igen. Øresundsk fra den tid hvor alle forstod hinanden på begge sider af Sundet :-)

2023.01.14 En tur i Netto

Javier og jeg bestemte allerede tidligt på ugen at vi skulle ud og fiske i weekenden og at vi gerne ville køre efter det, ikke mindst fordi vi havde hørt om fiskeri på Österlen og det var efterhånden noget tid siden vi havde været der senest. Nye, gode gamle pladser, blev opsøgt og så stod vi der med en uigennemskuelig overflade og en bund der ikke var til syne. Det så egentlig godt ud på en måde, men vi var begge hurtigt tilbage på kyststien og enige om at vi skulle videre. Videre til næste plads, hvor der stod en udvadet længere nede og måske har haft klart vand, men det var bestemt ikke hvad vi stod i. Det var meget grumset og langt ud brunligt i overfladen og atter engang var vi uden at sige et ord, eller kaste håndtegn til hinanden på vej op på det gule sand og tilbage mod bilen.

Den næste plads var derimod fin. Rigtigt fin endda og vi gik til hånde som vi plejer, men trods en halv times effektivitet, var der ikke noget effektivt over resultatet. Javier valgte en ny pynt og senere fulgte jeg efter og netop som jeg kom ned til ham, krogede han dagens første havørred. En rigtigt flot blank på målet som atter engang blev taget på den der lede tobis wobler som er så pisse irriterende at kaste med, men som (desværre for mig) fanger alt for mange fisk.

Jeg troede nu alligevel på Sillingen kunne gøre min dag bedre og da jeg havde vadet en lang strækning og endelig fundet en flad sten at stå lidt stabilt på i den til tider tunge sø der rullede ind, gik der ikke mange kast inden jeg mærkede de små nyk i agnen, der siden førte til spinstop og sluttede med fast fisk. Også jeg kunne i dag og et par kast efter fik jeg endnu en, hvorefter en større nedgænger bestemte sig for også at smage på Sillingen. Hvad den ikke kunne i udløb, udførte den så stabilt i tunge og dybe stød, samt luftakrobatik. Det var en fornøjelig fight selvom det var en sortfisk. 

Maven begyndte at knurre og efter jeg havde tabt en fisk og en periode på 10 minutter havde vildt mange hug, var det tid til mad... og endnu en fisk. Men mad sagde vi!

Henrik var så flink at stille op med grillen på hans terasse og så sad vi hjemme hos ham uden konstant susen om ørene. Det var tørt og der var varmt. Og pølserne og den følgende kaffe sad lige i skabet.

Men Javier og jeg var ikke kun på hygge visit og måtte efter kaffen, takke for det gode selskab og drive afsted til kysten igen, hvor vi efter lidt ubeslutsomhed, valgte samme plads igen, da dagene her i januar stadig er korte og vi gerne ville fiske så meget som muligt i stedet for at køre.

Der skete ikke en skid til at starte med og det var måske også ventet, men netop som jeg tænkte at gå ind havde jeg pludselig et hug helt ude i kastet. Fisken fulgte helt klart agnen med ind, for den huggede flere gange forsigtigt og halvvejs inde efter flere spinstop kom det rigtige hug endelig - for at siden forblive ved det ene dybe hug. Men mere vil have mere og et par kast efter sad den der lige foran mig, men stor var min forbløffelse over hvad der nu sad på... en tromletyk torsk (!) havde taget Sillingen og kæmpede som torsk nu engang gør det. Det er MANGE år siden jeg fik en kysttorsk, så jeg var ovenud lykkelig over fangsten.

Faktisk stod jeg stadig og tænkte på torsken da jeg fik endnu en havørred og da jeg syntes at nok kunne være nok, kom der pludselig en følger med ind over den lille klippekant jeg stod ved. Den skød frem og vendte hidsigt foran mig, hvilket udløste et kort kast og så skraldede den bare på. Som med nedgængeren, var der ikke noget udløb her, men fisken var blank, den væltede rundt og så var den ret så flot. Men hvad den også lykkedes med, var at rode min line så meget sammen at der ud fra munden, kun stak en lille stump af flourcarbon linen. Resten var snoet rundt om sig selv og blinket og jeg måtte til sidst vade ind, for at klippe linen, så fisken kunne slippe helskindet ud af mødet med mig.

Det var lidt ligesom en tur i Netto. Man går ind og finder altid et eller andet. Nogle gange er der noget godt, men ofte er det lidt blandet hvad de har på hylden. 

Hej Svensken... du är inte glömd. Jag skall göra ett inlägg till på svenska, da jag fick beröm för senaste. Bannemaj! Beröm du! Tack :-)

2023.01.08 Till svensken

Som lovat kommer här ett inlägg på vad jag inbillar mig är svenska. Finns en risk för att du som svensk undrar om det är nån sorts danska och för dansken, en risk för att dem inte heller förstår... Men de kvittar :-)

I går var de hur fint i vattnet som helst och de blev inte sämre under dagen, varför jag hade riktigt stor lust på fiske igen idag. Men förmiddagen försiggick inomhus. Inte för att jag inte ville eller kunne ta mig ut, utan för att jag ville låta dem mest fiskeivriga fiska av sig, för sen att satsa på egoist tid på revet under eftermiddagen när dem andra hade blivit kalla o blöta. Det skulle visa sig att vara ett nära på, perfekt val. Och som förväntad var revet folktomt då jag kom fram. Vågorna slog in som i går och hölls igång av den sydliga vinden och bannemaj om inte den sydliga vinden återigen hade gjort nytta. Vattnet var helt perfekt. Det såg ut som en kåt Hollywood fru skulle betrakta sig själva i speglen. Aldeles perfekt. Till o med jag tyckte de och tog dem första stegen ut i underverket.

Vanen trogen, fiskar jag alltid av revet på de grunda sidorna och redan i andra kastet hade jag en följare med inne vid spötoppen som aldrig visade sig, utan lämnade ett par fine virvlar i ytan. Jag tog ett par steg utåt och lyckades på de viset att få dagens första blänkare innan jag knappt hade fått blöta handskar! Det bäddade gott för mitt vidare fiske över revet, men jag lyckades endast med ett hugg och efter en liten timme och riktigt många väldigt blöta vågor senare, var de dags för en paus. 

En paus som "Team magnet" tyckte dem skulle nyttja. Dem fanns även på plats i fjol, fast i motsatts till i fjol lyckades dem på detta årets första träff med mig, att hålla en hel kastlängd i avstånd i första rundan. Jag var imponerad över denna uppgradering, men förstod sen då bananen slinkade ner vid bilen, att jag tydligen var lika naiv som förra året. Team magnet drogs sakta men säkert mot min fiskeplats och lämnade mig utan val. Inte skall jag stå o kasta framför ett gäng med risk för att få drag i nacken eller vad dem nu kunne hitta på.

Det blev grann-revet. Det och alle dem andra reven, låg aldeles orörda - inte en kotte var ute - men nej... Team Magnet skulle självklart ut och andas mig i nacken. Jag kommer aldrig förstå den sorts fiskare, men då dem inget fick och jag drog en blank till under måttet, vilket dem såg, fick dem nog o satte sig i bilen och lämnade udden igen. Men nu jag ändå var på andra rev, kunne jag likaväl fiska klart och lyckades efter 127 kast på ett ungefär, inte att fånga nånting mer. 

Ändå lite konstigt med så oerhört fin sjö, perfekt temperatur och det här suddiga vädret, som alltid (ok nästan alltid) brukar kasta 4 kilos blänkare av sig. På varje tur! Eller inte.

Klockan tog ett steg närmare 16. Det började klarna i horisonten, just som solen gick ner och jag trodde att de magiska ögonblicket skulle inträffa, då det högg hårt på distansen. Men ytterligare en blank runt måttet var allt som behagade att leta upp mitt drag på denne grå, men ändå vackra dag i januari.

Att fiska fram till 16.05 och fortfarande ha ljus är nånting som verkligen inger hopp om de ljusare tiderna, som sakta men säkert kommer närmare för varje dag som går. Dagen har tilltagit 17 minuter redan och optimister som jag inbillar sig att det tydligen syns.

2023.01.07 Her står jeg

En lille tør plet!

Her står jeg, alene for mig selv. Her står jeg, helt alene.

Gode gamle Kim Larsen rumsterede rundt i mit hoved, mens jeg i starten legede ugle i min søgen på de andre. Hvor blev de af? Hvorfor var jeg ene ude. Var det alligevel for hårdt eller? Jeg kiggede til venstre, så til højre, så bagud til højre og så bagud til venstre. Jeg skulle næsten have været ugle, så havde det været nemmere, for hætten var slået op i det bistre vejr. Nej vent... hætten ville jo ikke have gavnet en ugle.

Nå, men der stod jeg helt alene. Bølgerne slog ind over revet, nogle længere inde end andre og efter en halv time, måtte jeg op og afleverer kameraet til bilens tørre bagagerum. Jeg var gået i vandet med vadejakken i "sommermode". Det vil sige at de nederste stropper sådan hen i marts og april, løsnes mere og mere, for til sommeren næsten at være helt løse. Det gjorde så at de første store søer, slog op under vadejakken. Helt op til brystet og ned i kamera og på indersiden af mine ellers tørre waders. Det var et koncept der ikke kunne holde og så var det op og stramme op. Og jeg der ellers havde handsker OG hue med. Det hele faktisk. Jeg havde endda tømt jakken for diverse skrammel og udstyr og kun glemt også stramme manchetterne ved håndledet. Nå ja... man kan ikke være en sejrherre fra første tur og således lykkedes det mig først at få et godt bundhug, som jeg siden fik fri, for dernæst... fandme så... kroge en fisk helt ude i kastet, der vrikkede og gjorde ved, inden den røg af, for til sidst at sætte blinket i en sten hvorefter linen røg ved knuden.

Så var det op og banke hænder, ryste handsker, spise en rigtigt kold trekvart pizza og drikke noget vand. Pizzaen var ellers en af mine yndlinge, men der var nok 95 grader til forskel på en smagsoplevelse og noget i maven. Og noget i maven blev det. Men det gjorde godt med pausen, for regnen havde samtidigt gjort sit indtog, så ikke nok med at det blæste friskt fra ren syd, hvilket holdte den gamle sø fra gårddagen i live, det var også overskyet og nu med regn.

Men jeg stod der igen alene, efter jeg havde talt af med hr. og fru Svensson, der var ude og gå. Siden kom hr. hundelufter og sidst men ikke mindst, ham der fiskeren fra sidste år som altid har mistet en stor fisk og som altid ved lige hvor jeg skal stå. Selv stod han i gummistøvler og var mildest talt ikke særligt overbevisende. Men fiskene ville ikke lege med mig i dag. Jeg troede ellers ekstra meget på det. Ikke mindst fordi det var præmiereturen og jeg ved ingen fangst, ville lægge et enormt pres på mig selv. Men nej... der er ikke noget pres. Heller ikke selvom jeg måtte tage hjem uden fisk, for de kommer nok en anden dag. Jeg ved godt hvor jeg kunne få fisk i dag, men det var ikke målet.

Målet var at komme ud på sydkysten, fiske og nyde det. Og jeg nød det. Alene! Og mens jeg sidder i sofaen og venter på at alt mit tøj skal tørre, så længes jeg allerede nu til at komme ud og lege bølgebryder igen i morgen. Det skulle vist blive lige så frisk vind, så måske alle andre bliver hjemme igen så jeg kan få lidt fred?

Næste gang.. skal du have gang i google translate. Jeg har lovet at lave et indlæg på svensk. Hvordan det så kommer til at gå, ved jeg ikke, men hvorfor ikke bare prøve.

Her står jeg, alene for mig selv... her står jeg, helt aleeeene.