Jag kan var lite nördig i bland. Danska postnummer och registreringsskyltar på bilar är en av grejorna. Och då reg. skylten som tillhörde Javier kom körandes i motsatta körfält, var jag nära att sätta kaffet i halsen. Jag fick vända på bilen och följa efter spansken tillbaka till mitt hus där vi fick ett skratt ut av vårt missförstånd.
Och så stod vi där i öst igen. Det kändes som att vi hade blivit knuffat dit av vinden, som givetvis hade lugnet sig under natten, men som skulle öka igen under dagen för att sluta i storm. Ett snabbt och ilskent lågtryck, som på ett par timmar ville se till att fiske ha ha ha... det kommer förstöras ett par dagar fram! Men där vi var gick det att dra ett par kast, trots att större vågor slog in än under gårddagen. Vi kom fram över dem hala stenerna samtidigt som att vinden gjorde sitt för att styra våra linor dit den ville, men lite trixande med spötoppen i vattnet, strax efter kastet, kunne styra linbågan sådär och kontakten till draget var etableret i rimlig tid. Men det var endast vi som hade kontakt till våra drag - ingen fisk var på plats kändes de som och efter en timme som vågbrytare var de dags för kaffe, snack och byte av plats.
Nähä... Javier hade inget heller känd. Ju, det var besvärligt med sjön som bröt långt ute och ibland kapade kontakten till draget. Ja, troligen var vi långt i från ensamma på kommande platser, då dem låg mer i lä. Många tanker och förslag var framme, under tiden vi styrade kosan vidare i jakten på trofät. Men inte var de så. 2 man på plats på första stopp och dem var till och med på väg tillbaka till bilen med en kommentar om att dem hade fått lite smått och tappat en över måttet.
Smått var oxå så som dagen kunne summeras. Ibland står man i sin egen bubbla. Man blir en fiskemaskin som bara kör och kör. Inte för att man tappar känslan i fisket, glömmer bort naturen eller så, utan... man bara står där och kastar. För min del var anledningen att jag konstant hade vinden som kompis. Den ökte hela tiden och när man är ute under tiden som den ökar, märkar man inte hur belastande det faktisk kan vara. Då jag senare i en paus öppnade backluckan på bilen, satte mig och tog sista kaffet i termosen, insåg jag de. Lugnet. Det var näst intill stilla här och vilken skilland och inte minst njutning. Summeringen landade på 12 öringar. Smått de mesta utöver den första som behagade att hugga precis som vi kom på plats. Drillningen var en besa värdig. Ingen rusningar eller hopp, utan bara en tvär fisk som sakta kunne rullas in och som till min förvåning visade sig vara båda blank och godkänd. Fast ut kom den igen, för det fanns större fisk att brottas med inbillade jag mig. Men ack... det kändes som att ju fler vi fick, ju mindre blev dem och efter pausen gick vi på nya rev, för där att öka mängden men inte gällande storlek.
Og den danske version...
Det stormede. Vi kørte østpå. Vi fangede ikke fisk på første plads. Vi kørte videre. Vi fangede 20 blanke til sidst, men de fleste var små. Vi kørte hjem. Det stormede endnu mere!
Fremover bliver det på dansk igen, så må vi se om ikke vi kan få lidt Øresundsk tilbage igen. Øresundsk fra den tid hvor alle forstod hinanden på begge sider af Sundet :-)
Ingen kommentarer:
Send en kommentar